Idag ska vi på återträff i föräldrargruppen. Sist var vår dotter betydligt större än de andra barnen. Blir kul att se om de har vuxit ikapp henne. Det är ju tre månader sen vi sågs sist, så en hel del har säkert hänt. 

 

Tankarna kring ett syskon har väckts upp här hemma. Vi har en önskan om att få en liten till, men samtidigt känns det som om man har fullt upp med lilla bus. Jag närmar mig 40 och man ska känna att man orkar också. Vi har diskuterat kring att försöka med ytterligare Ivf men har dock inte fattat något beslut än. På ett sätt är jag nöjd med familjesituationen som den ser ut idag, samtidigt tänker vi att det är roligt för Nova att få ett syskon. ❤ Man känner lite tidspress, då oddsen att lyckas försämras för vart år som går. Det tog ju trots att 6 år innan vi äntligen lyckades bli gravida via Ivf och visst finns tanken att det kan ta tid om ens det lyckas igen.

 

Man blickar fram mot eventuell Ivf med tillförsikt och ödmjukhet, för är det något vi lärt oss så är det att man kan inte ta något för givet. När vi påbörjade Ivf tänkte jag att nu kommer vi få vårt efterlängtade barn. Ivf är den hjälpen som vi behöver. Ack så fel jag hade. Många år tog det av rädsla, sorg och känslor kors och tvärs. Riktigt så lätt var det inte som jag faktiskt trott att det skulle bli. Nu är jag mer försiktig och tänker att får vi vårt efterlängtade syskon till lilla bus, ja då är vi otroligt tacksamma för det, men om så inte blir fallet är jag evigt tacksam för att vi har Nova.