Jag är en person som grubblar och tänker mycket. När jag ser Nova växa och bli stora tjejen känns det ibland som om man inte riktigt hinner med. Sitter och tittar på foton från när hon föddes och hennes första veckor i livet och då blir jag ledsen. Ledsen över att jag inte kunde njuta fullt ut. Vi fick inte sova om nätterna de första åtta veckorna, amningen fungerade inte, jag var osäker på min roll som mamma och man gick omkring i ett töcken. Jag skulle vilja uppleva de första veckorna igen, fast nu med den tryggheten jag känner som mamma idag. Känns som om man gick miste om så mycket pga all oro. Det är underbart att se henne utvecklas, men tänk om jag kunde få hålla min lilla nyfödda Nova i mina armar en gång till, med den tryggheten jag har idag. Vet ju att detta inte är möjligt så istället håller jag Nova i mina armar och viskar i hennes öra att jag kommer alltid finnas här för henne. Vara den bästa mamma hon kan ha och alltid göra mitt yttersta för henne.