Av förklarliga skäl har det gått ett tag sen jag skrev här i bloggen. Orken har inte funnits, mina krafter tog slut efter vårt senaste äggplock. Vi fick fram tolv ägg och kom ner till sjukhuset för att återföra ett av dem. 
Sköterskan går tillsammans med läkaren genom vårt resultat och det var inga roliga nyheter.
4 ägg var inte tillräckligt mogna och kunde ej befruktas. Flertalet ägg gick sönder under celldelningen, 3 av äggen celldelades inte tillräckligt snabbt. I slutändan hade vi ett ägg kvar. Jag var i chocktillstånd. :((
Av 12 ägg fick vi behålla ett. Vi hade väl någonstans hoppats på iallafall två ägg eftersom detta var vårt bästa ÄP hittills till antalet. Jag minns knappt stunden då ägget fördes tillbaka. :((

Jag var nu ruvare men i stor sorg. Jag sörjde äggen som vi nästan hade, men som vi aldrig fick. Kom hem och fick påbörja medicineringen av vagiatorer med progesteronet som ska hjälpa ägget att må bra. Dagarna fortsatte och oron låg som ett svart moln över mig. På morgonen, ruvardag 13 började jag blöda, två dagar innan testdagen. 
Jag fick en fruktansvärd panikångestattack och ringde gråtandes till min chef. Jag kunde inte förmå mig att åka till jobbet. Hon förstod givetvis och jag var hemma den dagen.

Kontaktade samma dag sjukhuset efter att jag tagit ett graviditetstest som visade negativt. Minns att jag grät hejdlöst och kunde knappt prata med sköterskan. Hon förstod genast att jag hade en svår ångestattack och ordnade direkt så att vi fick en tid på sjukhuset tre dagar senare. Där fick vi träffa läkaren och gå genom resultatet och få svar på våra funderingar. Vi diskuterade vår sista behandling inför hösten och kom överens om att vi ska testa en för oss helt ny medicin på sista försöket. Vi fick även träffa avdelningens psykolog vilket stärkte mig och hon hjälpte mig att tänka annorlunda och inte ge ångesten rätt att bestämma över mig. Det tog ungefär två veckor innan jag började fungera som människa igen. Jag hade ingen som helst kontakt med vänner och familj under den här tiden. Jag orkade inte, ville inte prata om det som gjorde så fruktansvärt ont i mitt hjärta. 

Mitt hopp om att lyckas via IVF är borta. Jag vet att det låter drastiskt men jag orkar inte kämpa mer. 
Vi kommer göra ett sista försök till hösten och då ska jag göra mitt bästa fram tills dess att finna glädjen och den förväntansfulla känslan igen. Vi har bokat en utlandsresa till sol och bad i sommar, tillsammans med våra fantastiska vänner och det ska bli SÅ skönt! Vi behöver verkligen den här resan. ♥ Bara få ta hand om varandra och koppla av en vecka! ♥