För exakt en vecka sen åkte vi ner mot Sahlgrenska för att få tillbaks vårt sista ägg under min naturliga ägglossning. Ingen medicinering krävdes, utan kroppen som är redo för ägglossning tar på naturligt sätt hand om ägget. 

Vi var bokade för återföringen klockan 13.00 och när vi var på väg ner till Göteborg ringde plötsligt min mobil. Det var en sköterska som tyvärr meddelade att vårt ägg inte överlevde upptiningsfasen, så det var bara att vända hem igen. Det som bara inte fick ske hände! Jag som körde fick stanna bilen och då kom tårarna. Jag grät floder när jag kom till insikt att vårt sista ägg var förlorat och att vi nu förbrukat våra tre IVF-försök. Fick panik och känslorna vällde över mig som en orkan. När vi kom hem upplevde jag det som om min sambo "stängde ner", jag behövde prata om det medans han blev helt tyst. Åkte därför hem till min bästa vän och grät som aldrig förr. Alla känslor brakade loss på en o samma gång. Jag grät och skakade något fruktansvärt. Hon förstod till en början inte vad som hänt, hon kunde därför inte göra annat än att hålla om mig. Hon var helt ovetandes om att vi skulle åka ner och återföra ägget just den här dagen. Jag höll allt för mig själv inför återföringen.

Det tog ett tag för mig att få fram vad som hänt, men bara att hon fanns där och lyssnade gjorde att jag efter ett tag lugnade ner mig och kunde återvända hem igen. 

Jag föll hårt i två dagar, fick en panikattack dagen efter, men efter det har vardagen blivit lite bättre. En dag i taget.
Sorgen och rädslan finns kvar, men jag styr över den och inte tvärtom. Ibland gråter jag och det behövs. Att hålla allt inom mig gör mer skada än nytta. Det har jag lärt mig den hårda vägen. 

Vårt nästa steg blir att vi söker oss till en privat IVF-klinik i Göteborg. Det kommer att kosta en förmögenhet, men det får vi lösa med tiden. Vi vill ju bara få vårt efterlängtade barn. ♥