Nystart...
Hej allesammans!
Jag valde att stänga min blogg ett tag efter att vi genomfört vårt sista försök. Våra ägg ville inte stanna kvar hos mig och det knäckte mig helt. Orkade inte dela med mig, varken om hur det kändes eller mina tankar som då var väldigt mörka. Sen dess har jag fått besked om nära vänner som numera är gravida, många av dem med sitt första barn och det tog musten ur mig. Misstförstå mig inte nu, jag är inget annat än jätteglad för deras skull, men min sorg väcktes till liv. Det har egentligen inget med deras graviditeter att göra, det blev bara en utlösare för mitt känslokaos inom mig. Varför alla andra, men inte vi?
Jag hamnade i en rejäl svacka då alla känslor som jag lärt mig trycka undan genom åren kom upp till ytan. Drabbades av svåra ångestattacker och tappade livsglädjen. Sökte mig till vården. Läkaren konstaterade ångest i kombination med depression och hon skrev ut antidepressiv medicin. Påbörjade medicineringen och fick ännu värre ångestattacker än förut, vilket skrämde livet ur mig. Det är en vanlig bieffekt av tabletterna de 3-4 första veckorna men jag valde i den stunden att avbryta behandlingen.
Nu kommer jag sakta men säkert på fötter igen och går regelbundet hos psykolog för att få prata om det som gör ont och skrämmer mig.
Vårt lilla ägg som vi har kvar ligger i säkert förvar på Sahlgrenska. ♥ Jag är inte redo att ta det sista steget och föra tillbaks det. För mig känns det skrämmande att det är sista ägget. Tänk om det misslyckas? Vad gör vi då? IVF är ju inte gratis direkt men då får vi ta pengarna ur egen ficka. Det känns som när man har fått en trisslott. Man vill skrapa för att få veta om man vunnit, men om man skrapar och istället får fram en nitlott, ja då har man plötsligt inget kvar. Det kan givetvis lyckas, men mitt hopp har bleknat med tiden.
Min älskade sambo har köpt hem en Clearblue Monitor åt oss, så nu ska vi med hjälp av den försöka på naturlig väg ett tag. Med den här apparaten får jag hjälp att lokalisera ägglossningen och därmed ökar chanserna att det någon gång kan lyckas.
Jag valde att stänga min blogg ett tag efter att vi genomfört vårt sista försök. Våra ägg ville inte stanna kvar hos mig och det knäckte mig helt. Orkade inte dela med mig, varken om hur det kändes eller mina tankar som då var väldigt mörka. Sen dess har jag fått besked om nära vänner som numera är gravida, många av dem med sitt första barn och det tog musten ur mig. Misstförstå mig inte nu, jag är inget annat än jätteglad för deras skull, men min sorg väcktes till liv. Det har egentligen inget med deras graviditeter att göra, det blev bara en utlösare för mitt känslokaos inom mig. Varför alla andra, men inte vi?
Jag hamnade i en rejäl svacka då alla känslor som jag lärt mig trycka undan genom åren kom upp till ytan. Drabbades av svåra ångestattacker och tappade livsglädjen. Sökte mig till vården. Läkaren konstaterade ångest i kombination med depression och hon skrev ut antidepressiv medicin. Påbörjade medicineringen och fick ännu värre ångestattacker än förut, vilket skrämde livet ur mig. Det är en vanlig bieffekt av tabletterna de 3-4 första veckorna men jag valde i den stunden att avbryta behandlingen.
Nu kommer jag sakta men säkert på fötter igen och går regelbundet hos psykolog för att få prata om det som gör ont och skrämmer mig.
Vårt lilla ägg som vi har kvar ligger i säkert förvar på Sahlgrenska. ♥ Jag är inte redo att ta det sista steget och föra tillbaks det. För mig känns det skrämmande att det är sista ägget. Tänk om det misslyckas? Vad gör vi då? IVF är ju inte gratis direkt men då får vi ta pengarna ur egen ficka. Det känns som när man har fått en trisslott. Man vill skrapa för att få veta om man vunnit, men om man skrapar och istället får fram en nitlott, ja då har man plötsligt inget kvar. Det kan givetvis lyckas, men mitt hopp har bleknat med tiden.
Min älskade sambo har köpt hem en Clearblue Monitor åt oss, så nu ska vi med hjälp av den försöka på naturlig väg ett tag. Med den här apparaten får jag hjälp att lokalisera ägglossningen och därmed ökar chanserna att det någon gång kan lyckas.
