Visst har det varit bra att få höra andra prata om sina graviditeter, man har skrattat igenkännande och barnmorskan har givetvis skänkt oss mycket information kring förlossning och hur det är att bli förälder, men i det stora hela vet jag inte om jag uppskattat det lika mycket som jag kanske borde. Jag är inte mycket för gruppsamtal, det ger mig en del obehag och jag kan ibland ha svårt att öppna upp mig inför andra utan att bli rosenröd och flammande i hela ansiktet. 

 

Igår var vi hos vår barnmorska på kontroll. Vi fick höra bebisens hjärta slå och hon gav oss en rejält omild behandling då hon ville se om den lilla har fixerat sig eller inte. Det visade sig att bebben nu ligger helt fixerad med huvudet nedåt. 😊 Hon har haft huvudet nedåt i några veckor men bm har hittills kunnat rucka på henne, nu gick inte det. Blev lite yr och fick därför lägga mig på sidan en stund. Jag var rejält öm i magen igår kväll efter allt tryckande o klämmande. Kan fullt ut förstå hur det skulle kännas att tvingas försöka vända barnet om det ligger i sätesbjudning. Aj! 😮

 

Bm fick för första gången känna en fot och hon blev helt till sig. Haha! Jag har ju känt något som sparkar på min vänstra sida, men jag har inte kunnat urskilja vad det är som putar ut. Nu fick jag bekräftat att det är en fossing. 😊 

 

Sen ungefär en vecka tillbaks sover jag väldigt dåligt på nätterna, det är svårt att hitta en skön ställning och det blir mycket vändande o vridande. Har ibland trott att sambon är på väg att lägga sig i vardagsrummet så som jag snurrar runt. 😊

 

Om jag ligger på rygg trycker det mot lungorna och lägger jag mig på sidan blir det full fart på lilla sockergrynet i magen. ♥ Tror faktiskt inte att hon uppskattar den positionen. Det blir full sjögång därinne, hon lugnar sig betydligt om jag undviker sidoläget. Tyvärr är det mest bekvämt för mig på sidan, så det råder en liten kamp oss emellan. 😉

Jag har en gravidkudde, 140 cm lång som jag ligger och kramar på kvällen, men den ligger 9 av 10 ggr på golvet när jag vaknar. Där nere gör den stor nytta.. Eller inte. 😉

 

Blir mer o mer förväntansfull nu. Längtar något fruktansvärt efter vår lilla dotter. Tänk att få rulla ut med henne i barnvagnen och ta en promenad. Vår alldeles egna lilla bebis. Självklart förstår jag att det kommer bli en enorm omställning i våra liv med både underbara upplevelser och säkerligen kommer det stundtals vara tufft, men vi har längtat så oerhört länge efter det här! Börjar nästan känna mig otålig. Tror dock att när hon väl är här så kommer jag med all säkerhet sakna känslan av att vara gravid och att få bära henne i min mage. Det är en speciell upplevelse att få ha henne så nära mig. ♥ 

 

Min sambo har en längtan efter ett litet syskon, men just nu fokuserar vi på den här lilla tjejen. Vår läkare på kliniken i Göteborg rekommenderar oss att ganska omgående försöka på naturlig väg igen, då hon menar att kroppen "lättare" kan bli gravid och känner på så vis igen en graviditet när man redan varit gravid, men som jag sagt så måste vi orka också. Det är tufft att vara nyblivna föräldrar och man får absolut inte glömma bort det vi faktiskt har, här och nu. ♥

Jag är öppen för att eventuellt bli tvåbarnsförälder, men vi har ju inte åldern på vår sida och det innebär att vi måste i stort sett börja försöka ganska snart efter att vår lilla kommit till världen. Det enda jag motsätter mig är att göra flertalet ivf i försök att få till ett syskon. Visst.. Ett par försök om så krävs, men jag skulle aldrig orka känslomässigt att kämpa oss igenom fler omgångar med hormoner och eventuella misslyckanden igen. Är så oerhört tacksam över hur långt vi kommit nu och det är det allra viktigaste för mig.