Jag trevar och funderar lite på hur man startar upp en blogg om ofrivillig barnlöshet. 

Det är ett känsligt ämne som kan vara oerhört känsligt att prata om.
Hur ska jag skriva utan att andra tar illa vid sig? Hur mycket ska jag våga dela med mig? Sådana frågor dyker upp och jag inser snart att även om vi är två om det här, så kommer bloggen utgå från min synvinkel, det är svårt att skriva om hur J upplever vår process, det får han berätta själv om den dagen han är redo. 

Jag ska försöka vara så uppriktig som möjligt, det kan förekomma en del intima detaljer, men då har mina läsare ett val att avstå från att läsa vidare. Jag vill absolut inte skrämma upp någon och respekterar era åsikter.
Det är absolut inte en tycka synd om mig blogg! Mitt syfte är att få lätta mitt hjärta om det som tynger mig varje dag, en slags terapi för min egen skull. Vi människor är ofta rädda för att öppna upp oss och vara uppriktiga om hur vi mår. 

Jag vill mer än gärna dela med mig av våra upplevelser med mina vänner och nu i början är ni ett fåtal utvalda som kommer få tillgång till bloggen.
Vid ett senare tillfälle kanske det blir så att jag öppnar bloggen för fler, men just nu känns det bäst så här. 

Jag kommer dra igång min berättelse så snart som möjligt, håll utkik om ni är intresserade och kom gärna med råd och synpunkter, då ni tycker det passar. Var absolut inte rädda för att kommentera!
Tar gladeligen emot både positiv och negativ kritik.

Ställ jättegärna frågor om ni undrar över något som jag skriver om! Jag har själv haft en miljon frågor fram tills nu och har fortfarande en hel del kvar som jag funderar över. Tack för att man har IVF avdelningens sköterskor i Göteborg att vända sig till med de knasiga frågorna. :))

 

Kram!