Maj månad kommer med raska steg.

 

Vardagen tuffar på, jag har mina dagar med rädsla och panik inför framtiden, men givetvis har man bra dagar också.
Det är en ständig kamp att inte tänka för mycket på det som skrämmer mig, utan istället fokusera på målet. 
Det är trots allt kvinnan som måste utstå diverse undersökningar och behandligar, mannen lämnar spermaprov och sist jag kollade upp mina fakta så gör det inte ont. Eller? ;))
Jag har tur som tidigt vågat öppna upp mig till ett fåtal nära vänner om vad vi går genom. Utan deras stöd hade det varit svårt! Jag fick även sitta ner o prata med en vän som gått genom detta och hon vet ju precis hur det känns och vad man kan komma att uppleva. Det kändes så bra efter vårt samtal, vi är inte ensamma! 
Det sista man vill vara är en börda bland vännerna som bara pratar om IVF hela tiden. Fast det händer med jämna mellanrum att man nämner det. Det blir lätt att ämnet kommer på tal när jag träffar mina vänner, jag behöver prata om det ibland och blir jag för jobbig, så har jag sagt till mina vänner att säga ifrån. 

Nu är vi på väg in i mitten på maj månad och jag börjar fundera.

Har de glömt bort oss? Vi har inte hört ett ljud från Göteborg. Vår läkare säger till oss att ringa till dem.
Ringer numret vi fick i februari och får prata med en sköterska som då informerar om att de precis har postat en kallelse till oss. Vi skulle fått vänta tills i höst, men de fick ett återbud och ansåg att vi skulle prioriteras och få den tiden. Kanske pga min ålder, vad vet jag?
"Bara" två veckor tills besöket i Göteborg. Det börjar hända saker! Äntligen! :))
Nu har vi iallafall fått en tid och jag ser med förväntan och en viss nervositet fram mot besöket. :))

Först nu känns det verkligt, vi ska få hjälp att försöka bli med barn. :))

 

Som vår underbara läkare en gång uttryckte sig: Vi kan hjälpa till genom att utreda er och försöka se om det är något som är fel, men vi kan inte göra några barn åt er. Den biten får ni själva stå för.. Skön läkare vi har! :))