Oktober 2011... vi sträcker ut en hand och ber om hjälp...

Jag och min älskade J har nu varit ofrivilligt barnlösa i två år. 
Under dessa åren har jag varit oerhört rädd för att något är fel.
 
 
 
Tankar dyker upp oavsett man vill eller inte. De är svåra att styra över. Man kan inte stänga av sina känslor.
Varför verkar andra bli med barn så lätt? Varför måste vi kämpa för något som så många tar för givet?
Det är så orättvist! Ja, under dessa år har jag både en o två gånger kallat mig själv för bitterfitta.
För det är precis vad jag blivit. En surkärring som ser gravida kvinnor överallt! Kvinnor ploppar fram bebisar från höger o vänster. Ja, det låter galet, men det är så det känns. 
Missförstå mig inte! Jag har aldrig varit annat än glad när nära o kära blivit med barn, men någonstans djupt inne i mitt hjärta har det känts som ett hugg, ont i magen, ledsen i hjärtat. Avundsjukan är så stark och jag önskar inget hellre än att få uppleva detsamma. Varför andra, men inte vi? :((

Att erkänna för sig själv att man behöver söka hjälp var något av det svåraste jag gjort.
I mina tankar var framtiden svart som natten. Vi skulle aldrig få vårt efterlängtade barn. 
 
Under vår resa har jag stött på en del människor som sagt att man inte ska tänka så mycket på det.
Lättare sagt än gjort, för har man varit eller är i samma situation som vi är, så vet man att man tänker, känner, andas barnlöshet många gånger under dygnets alla timmar. 

Vi tar oss till slut, efter två års tid mod till att lyfta telefonen och be om hjälp.

Handen skakar och tankarna snurrar när jag fattar mod att slå numret till läkaren som jag rekommenderats.
En trevlig sköterska svarar och jag presenterar mig. 
När jag sen ska framföra mitt ärende kommer tårarna. Jag snyftar och har svårt att samla mig. Hon är lugn och väntar tills jag är redo att prata. Vi blir inte med barn, säger jag. Kan ni hjälpa oss? Jag låter nästan vädjande och tårarna bränner bakom ögonlocken. 
Hon ställer några korta frågor om hur gamla vi är och hur länge vi försökt bli med barn, sen bokar hon in oss för ett första möte och nervositeten fram till det datumet är stor, iallafall för mig.
J tar det lugnt och är mer samlad än vad jag är. 

Visste ni att det finns en särskild dag för oss som har svårigheter med att bli med barn? :))
 
1 Evelina:

skriven

ÅÅh Emma, vad bra att ni tog modet att be om hjälp. Blir rörd av de du skriver och kan förstå dig/er även om ja inte själv har försökt att bli med barn. Så förstår ja känslan och tankarna du beskriver. De kommer bli bra :)
Kärlek och värme, all lycka till er båda

Kommentera här: