Som jag tidigare skrivit ska vi in i januari och föra tillbaka vårt sista befruktade ägg från frysen, om det nu överlever upptiningsfasen vill säga. Det händer inte så mycket här hemma annat än att vi väntar in ägglossningen i januari. Det är under en normal ägglossning som ägget förs tillbaka, ingen medicinering krävs annat än progesterondoserna man tar vaginalt efter återinförandet. Om det misslyckas med det försöket blir det att påbörja medicinering igen, med injektioner och nässpray. Då påbörjas isåfall vårt andra ivf försök. Man har tre sådana försök kostnadsfritt, sen får man stå för allt ur egen ficka.

Givetvis försöker vi på naturlig väg fram tills dess, men vi stressar inte med ägglossningstester och sånt.
Jag ser det här som en vilopaus, då vi får chansen att leva lite mer "normalt" igen. Det tär både på psyket och kroppen att gå genom ivf. När jag nu ser tillbaka på vårt första försök och hur mycket symtom jag hade under den tiden jag bar på vårt befruktade ägg, så inser jag hur styrd man är av allt som händer. Minsta lilla känning kunde skapa oro eller hopp om en graviditet. Från en viss dag då blödningen började smyga sig på förstod jag snabbt att det misslyckats. Samtidigt vet man att det är normalt att stundtals blöda i mindre mängd, fast en känsla sa till mig att något var fel. 

Nu hoppas vi att nästa försök lyckas och ser med spänning fram emot januari månad.♥ :))