Min mens kom. Ägget kunde av någon anledning inte stanna kvar hos oss. 

Under 13 dagar fick jag bära på vårt lilla busfrö, ha det nära mig, men sen försvann det. :((

Vi kom inte ens fram till testdagen, då vi skulle få veta om vi var på väg att bli föräldrar eller inte. 
Sorgen och besvikelsen jag känner är så stor att den stundtals knäcker mig.
Ångesten kommer i omgångar, rädsla blandas med skräck om att vi aldrig kommer kunna bli föräldrar.

Under de två veckor vi fick ha vårt älskade ägg skapades en enorm kärlek till vårt lilla frö därinne. ♥

Det gör ont i hjärtat, vi vill ju så gärna bli föräldrar. Resan hit har varit lång och ibland väldigt påfrestande både mentalt och fysiskt, varför ska det då sluta så här? Visst är man medveten om riskerna och att vi inte har oddsen på vår sida, men man vill ju att det ska fungera. Det finns ju så många andra par som lyckats. 

Idag tvingades vi göra ett graviditetstest, inte av glädje inför en kommande graviditet utan för att bekräfta misslyckandet. Känns hur bittert som helst. Jag vill bara skrika rätt ut. Testet visade som förväntat negativt.
J är också jätteledsen men han är lugn och ger mig hopp. Det är ju "bara" första försöket, säger han o ler så där fint som bara han kan göra. ♥

 

Vi får hålla tummarna för vår lilla eskimå i frysen på Sahlgrenska. ♥

Nu infaller mina kommande menscyklar så dumt att nästa tillfälle för att få vårt frysta ägg insatt är mitt i julfirandet och då håller avdelningen på sjukhuset stängt. Vi måste därför vänta till januari nästa år innan vi får tillbaka vårt andra lilla äggis. ♥

Fram tills dess tänker jag njuta av min pojkväns sällskap och närhet, något som kommit i glömska senaste tiden då allt kretsat kring vår IVF. ♥