Jag har kommit till insikt med att jag måste ändra mina livsvanor.

Jag mår fruktansvärt dåligt men håller givetvis skenet uppe mot vänner och i stort sett alla som möter mig. Utåt är jag som vanligt.

Försöker desperat att fungera som människa men jag inser att just nu gör jag inte det. Jag har gett upp och orkar inte mer. Så fort jag kommer hem från jobbet sätter jag mig i soffan och här sitter jag tills det är dags att sova. Så ser min vardag ut och jag är så less på det. Då tänker ni säkert: ja men ta tag i ditt liv o ryck upp dig då? Riktigt så enkelt är det inte. Jag har under så lång tid tryckt bort mina ångestladdade känslor och till slut exploderar det. Nu har jag kommit så långt att jag inte ens orkar bry mig om vardagliga ting, så som att städa här hemma, borsta tänderna, äta, tvätta håret och defenitivt inte gå utan för dörren. Hjärnan fungerar inte längre som den ska och jag tappar lätt fokus. Upplever koncentrationssvårigheter, jag isolerar mig och har fruktansvärda ångestladdade gråtattacker för jämnan. 

Jag är beroende av nikotinhjälpmedel sen flera år och har nu gjort ytterligare ett försök att bryta den fula ovanan, som bottnar i min stress. J blev vansinnig när han insåg att jag börjat med skiten igen, med all rätt! Jag är helt på hans sida när det kommer till att jag måste sluta. Detta bidrar ytterligare till stressen. Min toleransnivå är på noll. Jag hatar att känna så här och jag skäms över mig själv och mitt beroende. 
Erkände idag för min läkare på Sahlgrenska att jag missbrukar nikotin. Hon dömer mig inte och försöker istället peppa mig i att fortsätta trappa ner, precis som jag gör nu. 

Sitter vid datorn och försöker reda ut vart jag ska vända mig för att få hjälp. Jag behöver hjälp med att lära mig hantera stressen som uppstår under vår ofrivilliga barnlöshet och inte förlita mig på att nikotinet finns där och gör mig lugn för stunden. Att åka 26 mil för att träffa sjukhusets psykolog en timma i veckan känns helt omöjligt, både tidsmässigt och ekonomiskt. Deras råd blev därför att jag kontaktar vårdcentralen, vilket jag är osäker på om jag vill göra då de inte besitter kunskap om hur man upplever IVF. Känner mig rådlös.