Vi kom ner till Sahlgrenska igår och jag blev inlagd 7.30 på avdelningen. Fick byta om och en barnmorska gav oss all information om hur morgonen skulle fortlöpa. Jag fick två panodil och en lugnande tablett, sen kom hon tillbaka för att sätta kanylen i armen på mig. Detta resulterade i, precis som förra gången att blodet sprutade ner halva sängen. Förstår inte riktigt hur de lyckas gång efter gång. Jag har stora fina kärl och är absolut inte svårstucken, ändå blir de lika överraskade av blodflödet varje gång. Jag blev vimmelkantig och mådde inte alls bra. Fick panik och tårarna kunde inte hållas tillbaka. Hon torkade hela min vänstra arm, täckte över lakanet med nya överdrag för att dölja missödet, men det tog ett tag innan jag var människa igen. 

Kommer sedan in med J på rummet där äggen ska plockas ut. Jag ser med en gång att läkaren är den samma som förra plocket, hon som jag upplevde som hårdhänt, då jag fick enorma smärtor efter ingreppet sist. Sköterskan ger mig min första morfindos + lite lugnande i kanylen. Lugnande har jag aldrig fått under själva ingreppet tidigare. De ansåg väl att jag behövde det, varför vet jag inte. Kanske för att jag mådde dåligt när hon satte in kanylen?

Jag andas in lustgas och sen lägger läkaren lokalbedövning. Så långt allt bra. Äggen på höger sida plockas och jag kan följa med på skärmarna runt oss. Här är det sedan dags för sidbyte och äggen på vänster sida ska plockas. Sköterskan brukar vid det här laget ge mig en ny dos med smärtlindring (morfin) men det fick jag inte av någon för mig okänd anledning. Smärtan som skjuter ut i min vänstra sida när läkaren går in och ska suga ut äggen var fruktansvärd. Har aldrig känt något liknande i samband med äggplocken. Jag skrek rakt ut! Kunde inte hejda mig. Hör sköterskan säga att jag ska andas in av lustgasen, vilket jag desperat försöker göra. Det tar dock inte bort den enorma smärtan, det kändes som om läkaren inte bedövat något alls. Jag kan knappt fokusera på att andas och hojtar i masken att det gör för jävla ont. Inte heller då får jag mer smärtlindring, för det var ju inte lika många ägg på den här sidan menar hon. Minns inte hur lång tid det hela tog, får en blackout och rummet snurrar. 

Väl tillbaks på rummet får jag lägga mig och vila. Min puls är alldeles för låg, kan vara en effekt av den lugnande medicinen så hon ger mig något i kanylen som ska öka hjärtfrekvensen igen, vilket ger bra resultat. J frågar om jag vill ha frukost, men jag har så ont att mat är det sista jag tänker på. Tårarna rinner och sköterskan kommer in igen för att ge mig smärtlindring. Får två stolpiller (diklofenak) uppkörda där bak och när smärtan efter ca 20 minuter börjar klinga av lyckas jag äntligen somna. Vet inte hur länge jag sover men när jag vaknar har J kommit tillbaka efter att han lämnat sitt prov. Han hämtar en smörgås och en kopp te till mig och jag mumsar i mig med god aptit. Vi är kvar på avdelningen en liten stund och får sen sitta ner med sköterskan för samtal.

 

Jag har vid tidigare försök använt Crinone 8%, det är en vaginalgel som innehåller progesteron. Dock upplever jag att den klumpar sig och efter några dagar kommer det ut en klick, stor som en golfboll. Denna gången får vi därför använda en för oss ny progesteronmedicin som heter Lutinus. Den är i tablettform och ska även den föras in vaginalt. Helt enkelt samma effekt från båda men i olika former. Nu hoppas jag att det kladdar mindre med den här. 

Om vi har tur får vi komma tillbaks till Sahlgrenska imorgon för att förhoppningsvis få tillbaka ägg. Vi har denna gången erbjudits att få tillbaka två ägg på en och samma gång, vilket vi tackat ja till. Enligt läkaren kan man göra så eftersom det är vårt sista, statligt bekostade försök. Jag vågar dock inte hoppas för mycket. Vi fick ut 12 ägg även denna gången, samma som vid andra försöket och bara ett av dem överlevde. Håll tummarna för oss imorgon och hoppas att sjukhuset INTE ringer oss för att ge dåliga besked. ♥