Idag åkte vi ner till Göteborg för äggplock. Steg upp ur sängen vid fem imorse. Tack och lov att vi åkte ner tidigt, då trafiken stundtals stod helt stilla inne i stan. Väl där nere kommer kruxet att hitta en parkering. Jo man ser P-skyltarna, men att ta sig fram just dit utan att köra fel eller få en spårvagn i sidan, ja det är en helt annan historia. Sambon körde och efter både kärringsstopp och gräl hamnade vi såklart helt fel och var plötsligt på väg åt helt fel håll, vilket resulterade i att jag surt tog över ratten och hittade rätt på första försöket! Jajamen! :)

Vi hann till kliniken i tid och fick omgående komma in på vårt privata rum. Sköterskan som tog emot oss var helt underbar. ♥ Känslorna var förklarligt nog på spänn från oss båda imorse, vilket resulterade i att jag och min sambo rök ihop för minsta lilla under resan ner. Kaoset med att hitta till parkeringen gjorde inte saken bättre. 
Detta märkte sköterskan av och fick oss genast på bättre humör. Jag sa att min sambo hade behövt en ishockeyhjälm med visir under resan ner för att skydda sig mot mina verbala attacker. Det var ändå skönt att höra att det är vanligt med tjafs och irritation mellan par när så mycket står på spel. Vi är inte på något sätt unika med att bråka.  

På rummet fick jag en lugnande tablett och fick sen byta om till andra kläder. 

En kanyl sattes i mitt armveck och under ingreppet fick jag morfin. Kliniken har inte lustgas, vilket jag alltid fick på Sahlgrenska och det bidrog till min ökade oro inför äggplocket. Lustgasen är bra på så vis att jag kan ta ett par djupa andetag och slippa "känna" ett litet tag. Nu fanns inte den möjligheten och då stressade jag upp mig ännu mer. 

Det gjorde trots morfinet väldigt ont mot slutet och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Vänstersidan gör alltid ondare att plocka på mig. Varför vet jag inte. Jag hade fler ägg där än på höger sida, så det tog lite längre tid. 

Totalt fick de ut 14 ägg ur 22 äggblåsor. 

Vid tidigare försök har man injicerat spermierna i ägget via en nål. Om fler än tio ägg är dugliga så ska de denna gången låta 5 av dem simma för egen kraft i en skål till ägget. Resten kommer injiceras som vi brukar göra. Beroende på hur många ägg som klarar sig så ska vi eventuellt odla dem till blastocyster, då odlas de i fem dagar istället för de två som vi gjort tidigare.

Äggåterföring kan som tidigast ske om två dagar, annars blir det på måndag om de odlas till blastocyster. 

Efter ingreppet fick vi komma in på vårt rum, där jag fick smärtstillande och en värmekudde på magen. Efter ungefär 30 minuter klingade den värsta smärtan av och jag slumrade till medans min sambo mumsade i sig lite frukost. Vet inte hur länge jag sov, men skönt var det. 

När vi kom hem somnade vi båda på soffan och sov som två klubbade sälar i några timmar. Jag har fortfarande ont och har svårt för att stå upprätt och röra på mig, men jag vet sen tidigare att det brukar ge med sig efter ett par dagar. 

Ikväll ska jag börja ta progesteron i form av Lutinus och imorgon hör kliniken av sig och ger oss besked om något/några av våra fjorton ägg har överlevt o blivit befruktade. 

Jag vågar tyvärr inte hoppas för mycket, det är nog ett sätt för mig att skydda mig så att jag inte faller lika hårt vid eventuellt dåliga nyheter. Vi har vid tidigare försök på SU fått ut som mest 12 ägg och då överlevde bara 1 av dem.