Imorgon går jag in i vecka 38. ♥

Fick ett mindre sammanbrott igår. Kom plötsligt till en punkt då jag kände att nu orkar jag inte mer. Samtidigt brottas jag med tankar och dåligt samvete över hur jag känner. Får skamkänslor, vi har ju kämpat så otroligt många år för att komma hit. Jag borde ju vara den lyckligaste människan i världen och jag känner att jag inte har rätten att gnälla och beklaga mig, nu när vi äntligen är här.

 

Det som får mig att klaga är främst hur tungt det blivit för kroppen. Fortsätter samla vätska i benen, mina knän är helt slut och jag tar mig knappt upp och ner ur soffan, svårt att sitta, stå, ligga och gå utan att det känns obekvämt. Känner dock inte av så mycket foglossningar, när de väl kommer så sitter det kring blygdbenen och det dyker upp i samband med att jag har varit ute och promenerat men brukar gå över efter ett par dagars vila. Jag sover dåligt på nätterna, vaknar ofta vid tvåtiden och har jag tur så somnar jag därför om någon gång på förmiddagen och sover då fram till lunch.

Jag får helt enkelt tillåta mig att vända på dygnet ibland, sover jag dåligt på natten, ja då försöker jag ta igen det under dagtid istället.

 

Alla dessa känslor är nya och främmande för mig, men någonstans i bakhuvudet så förstår jag att jag inte är ensam om att känna så här. Jag har ju ändå haft en väldigt bra graviditet, fram tills för drygt en månad sen, vilket jag är oerhört tacksam över. Det är först nu på slutet som allt verkar hända på en o samma gång. Det har väl blivit lite överväldigande. 

 

Försöker hela tiden att se målet framför mig, men igår väcktes plötsligt rädslor upp inför förlossningen, något som jag absolut inte känt förut. Jag misstänker att det har att göra med hur min kropp känns och att det förstärker min oro.

 

Idag när jag vaknade mår jag bättre i mina tankar igen och känner mig lite starkare. Längtar så otroligt mycket efter vår lilla tjej! ♥