Fredagen den 26/2 vaknade jag av mensvärk. Plötsligt kändes det som om det rann vätska från mig. Jag blev fundersam och ringde förlossningen, men barnmorskan menade på att det var säkert bara en bit av slemproppen.

"Latensfasen tar tid och speciellt på en förstföderska som dig" var sköterskans exakta ord. Fick order om att lägga en tjockare frotté mellan benen för att kunna se hur stor mängd vätska som kom de närmaste två timmarna. Skulle sen rapportera tillbaks till dem och då hade det inte kommit något mer. Ingen anledning till att komma in mao. 

 

Gick till MVC på min redan bokade tid och kollade blodtryck samt urin, precis samma rutin som vid de senaste besöken. Min barnmorska och en av hennes kollegor klämde runt på magen för att urskilja hur bebisen låg därinne. Detta orsakade ytterligare mensvärk och hon valde att avstå svepningen,  då hon inte ville reta livmodertappen i detta skedet, utifall något eventuellt var på gång.

 

Efter besöket ger jag mig ut till bilen och känner plötsligt hur något händer. Kommer hem och inser att jag fått min första blodiga flytning. Ringer återigen sjukhuset, då mensvärken blir mer och mer smärtsam och jag börjar oroa mig. Försöker ta tid mellan "smärtorna" och får det till allt från 5 min till 8 min.

Vi har 50 min till sjukhuset och jag vill absolut inte att något händer på vägen dit.

 

Ingen fara säger BM som svarar när jag ringer till dem igen. Det är troligtvis slemproppen som släpper bitvis. Det kan ta dagar innan det sätter igång menar hon. 

 

Det som jag nu kallar värkar blir mer intensiva och till slut står jag på alla fyra i sängen och frustar som en jag vet inte vad. Ropar till min sambo som nu slutat för dagen och kommit hem att han måste ringa till sjukhuset. Känner mig urdum vid det här laget o tänker att jag kanske bara är överkänslig. Vågar därför inte ringa, tycker det är pinsamt och jag är säkert bara överdrivet orolig. Min sambo ringer därför upp dem åt mig.

BM vill trots detta envist prata med mig, så jag får luren mot örat. Kan vid det här laget inte prata när det gör som mest ont, utan jag måste stanna upp och fokusera på andningen. Hon väntar tålmodigt och hon mäter tiden mellan värkarna. Efter ett tag säger hon lite halvlojt att vi får väl komma in och ta en koll, men att vi ska vara beredda på att vi troligtvis måste åka hem igen.

 

Vi tar vår och bebisens väska och beger oss iväg. Vi misstänker hela tiden att vi kommer bli hemskickade igen, då jag enligt bm bara är i början av förloppet. Anländer efter 50 min till KSS och får komma in på ett rum där jag kopplas upp mot ett CTG. Därefter gör barnmorskan en inre kontroll för att se om jag öppnat mig. Hon tittar förvånat upp mellan mina ben och säger plötsligt att jag öppnat mig 8 cm. 

Jag och min sambo trodde inte våra öron! Jag började gråta av chock och börjar svamla att nej, vi ska åka hem. Det sa ni till oss i telefonen förut. Jag var inte alls redo att föda barn. 

 

Allt går därefter snabbt i mina ögon. Vi kom dit 17.01 på eftermiddagen. Klockan 21.55 sätter krystvärkarna igång och kl. 22.31 är vårt lilla mirakel född. 💜 3750 g och 50 cm lång. 

Den enda smärtlindring jag hann ta var lustgas och under krystvärkarna ville jag inte ha den alls.

Det var som om en djurisk kraft tog över min kropp och jag hade inget annat val än att följa med i sammandragningarna.

Hela händelseförloppet skiljer sig mycket från den bild man byggt upp.

Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag faktiskt fött fram vår lilla fröken. 💜

Det gick "för lätt", trodde det skulle göra sjukt mycket ondare än vad det gjorde. Jag hade en fantastisk förlossning, inte alls som jag hade förväntat mig smärtmässigt. 

 

Vi stannade kvar två nätter på BB och nu är vi hemma och försöker anpassa oss till vårt nya liv som föräldrar. Idag tog vi vår första promenad tillsammans som en familj! 😊

Lilla hjärtegryn, vi älskar dig så mycket! 💜